Maria Linas röst

Varje familj har tagit till sig och fört vidare lärdomar. Om jag skulle välja en lärdom som jag själv har fått och vill föra vidare, skulle jag säga att mat aldrig får gå till spillo. Min mamma var ett utmärkt föredöme i det avseendet. Det är en uppmaning som kommer direkt från efterkrigstiden, en svår tid då allting var vackert och värdefullt. En lärdom som doftar av rostad ostkant, något typiskt för Lagosanto, en liten ort i provinsen Ferrara.

Varje sommar brukade vi samlas hemma hos farmor Libera. Det var härligt att träffas eftersom vi inte hade så många tillfällen att ses under resten av året. Vi brukade alla sitta runt den öppna spisen och grilla ostkanter och majskolvar. Jag minns hur farmor delade upp kolvarna mellan oss barn medan hon berättade om den här traditionen som levt vidare sedan kriget. Min pappa och hans bröder var små på den tiden, det var omöjligt att gå ut på kvällarna och det fanns ingen tv. Så hade min farmor, precis som de andra kvinnorna i byn, kommit på ett annat sätt att umgås.

Eftersom vi bodde på en liten ort brukade alla hjälpa varandra. När bonden hade skördat majskolvarna brukade han lämna några åt oss, utan att veta att det skulle bli en familjetradition. När min mamma gifte sig med min pappa tog även hon till sig traditionen och grillade dem över gaslågan på spisen, eftersom hon inte hade någon öppen spis. Och nu gör jag samma sak med min dotter Alice, som ännu inte lagar mat men gärna äter.

Varje gång jag lagar ragù smakar hon alltid och säger: ”Det doftar inte mormor.” Det är hennes rara sätt att be mig lägga i mer ostkant. Och det är också då jag börjar minnas eftermiddagarna när jag satt och lyssnade på farmors berättelser, när det inte fanns så många leksaker att leka med och vanliga stenar var lika värdefulla som allt annat.

Det är det här som gör traditioner så viktiga. De är en öppen dörr till våra rötter, genom vilken vi kan vandra längs minnenas stig. Min egen minnesstig är ett lapptäcke av bilder från familjen i Lagosanto och från nonna och nonno i Bagnolo in Piano. Både mammas och pappas sida av familjen bildar en mosaik av minnen: att dyka ner i den öppna bevattningskanalen eller leka kurragömma på hövagnen ... Det var då vagnen var spänd efter åsnan och for iväg i vild fart, medan nonno sprang efter oss och ropade så högt han kunde. Han såg ut som någon som klivit rakt ut ur ett gammalt fotografi, med hatten på huvudet och en skära i handen för att slå gräset till hö. Jag minns vattenmelonen som skars i fyrkantiga bitar och delades mellan mig och mina kusiner. Jag minns också min fåniga rädsla för att nonna älskade mig mindre bara för att jag inte sov över hos henne, som alla mina bröder gjorde. Men den rädslan försvann alltid så snart vi satte oss runt den öppna spisen.

Vissa människor har inte så lätt för att visa sin kärlek, de pussas och kramas inte, men det finns stunder och stämningar där en stor kärlek blir tydlig. För min farmor var det stunden framför den öppna spisen när hon grillade majskolvar.

Det här är bara en liten del av min familjs historia, en vandring längs minnenas stig som jag alltid gärna gör. Ett minne lika värdefullt som mat.

Medverkande:
Text av Carlotta Fiore
Foto av Diego Rosselli